Ted Gärdestad

Jag är ledsen, Ted Gärdestad var säkert en fin människa och han har bidragit till "den svenska visskatten", som det så vackert brukar få heta. Men. Jag kan inte med mannen och hans truddelutter, hur fina och mysiga de än är. Och jag kan inte sätta fingret på vad det är som retar upp mig. Kanske kommer jag på det medan jag bloggar?

Textraden "sol, vind och vatten, höga berg och djupa haaaav. Det är mina drömmar byggda av" är ju egentligen klockren. Det är ju så det är, tänker jag. Så är det för mig också. Varför kan jag inte ta till mig Teds storhet?

Kanske har det att göra med att han i mina ögon verkar ha varit en liten (om än så kompetent) drömmare som lallade runt och önskade att världen skulle varit lite bättre och som tyckte synd om sig själv. Och "alla" tyckte också lite synd om honom... Sen plötsligt fick han ett ryck, hoppade med i en rödklädd sekt i vilken man experimenterade sexuellt, bytte namn och klädde sig i rött. Äntligen blev det lite fart på grabben, tänkte man. Men icke. På frågan varför han bytt namn, hur det var i sekten etc kom det bara sävliga halvsvar och man kunde inte skönja någon direkt entusiasm.

Nästa gång man hör något om honom har han hoppat av sekten, är tillbaka i Sverige och tycker lite synd om sig själv. Och så slutligen kröner han sagan om sig själv med att hoppa framför ett tunnelbanetåg. Varpå fans och familjen tycker än mera synd om underbarnet som inte orkade. Som lämnade människor bakom sig som älskade honom, och som nu först skulle försöka skrapa ihop resterna av honom och sen av sig själva för att kunna gå vidare.

Och kanske är jag nu på väg mot svaret på vad som stör mig. Den där självömkan. Det var säkert synd om Ted. Det är synd om människorna för fan, det konstaterade ju redan August Strindberg (även om han med "människorna" troligen främst syftade på männen i allmänhet och på sig själv i synnerhet). Men Ted, man kan inte bara drömma sig bort och sen ta bort sig. Det finns bättre vägar. Mer konstruktiva. Men de vägarna finner man inte i sin egen navel.

Mitt i natten

I natt vaknade jag av att jag inte kunde andas. Jag hade satt ingenting i halsen (det är ju inte precis så att man äter i sömnen...) och vaknade alltså av att jag hostade och klöktes. Kippandes efter luft skulle jag också försöka förklara för min yrvakne sambo att jag var ok, vilket jag inte riktigt var säker på själv att jag var. Men man vill ju inte vara gnällig...

Raglade hur som helst upp för att dricka vatten, varpå hunden blev kissnödig och ville ut. När jag ändå stod vid dörren ville någon av katterna in. Och någon ville ut. Någon ångrade sig. Så kom då hunden till sist och vi kunde gå in. Självklart var jag nu klarvaken. Ja, vad gör man runt klockan fyra på morgonen? Jag tömde diskmaskinen. Dukade till frukost. Packade ned lillesonens stenar som han arrangerat i fönstret, inför den stundande flytten. Bytte gardiner i hans rum. Kollade facebook några gånger i mobilen. Borstade tänderna. Hela tiden entoningt nynnandes för mig själv.

Så till sist blev jag trött och lyckades somna. Inte konstigt att man nästan är yr när man sen vaknar för dagen några timmar senare...